Förhoppningsvis är det många, många år kvar tills dess. Men när jag väl upplever det så hoppas jag att det är tillsammans med mina nära och kära. 

Jag vet inte riktigt mer vad jag ska säga om det, det är inte riktigt någonting som jag har gått och tänkt på! 

Det jag strävar efter är att gå klart skolan skaffa jobb och bli ekonomiskt oberoende, men det är några år kvar tills jag nått det målet. Men jag kämpar på, och efter vägen kommer jag att möta motgångar, men det gäller att inte ge upp och fortsätta kämpa för det man vill, annars kommer man ingenstans här i livet!

Är det något jag saknar så är det att vara liten! 

Allting var så enkelt och ens största bekymmer var om en barbie docka gick sönder, eller att man var tvungen att gå och lägga sig klockan 8 när man egentligen ville vara vaken till halv nio. Man behövde inte oroa sig för pengar och man fick alltid middagen serverad. Ansvar visste man inte vad det var och det var alltid någon annan som höll koll på saker åt en. 

Jag har ingen direkt favorit plats som jag tycker om att åka till. Men om jag måste välja en plats, skulle jag nog säga att det är här hemma i lägenheten. Anledningen till det är att här kan jag göra vad jag vill, när jag vill och hur jag vill, utan att någon säger åt mig. Jag slipper tjat och gnäll från folk och jag kan vara mig själv. Här finns det ingen som dömer mig och snackar skit bakom min rygg. Vill jag ha lugn och ro så är det bara att skicka hem dom som är här. Det är helt enkelt ett ställe där jag bestämmer hur jag vill ha det. Nu kommer det självklart bli lite annorlunda när Pontus är här :) 

Jag är rädd för insekter, precis alla insekter, det är bland det värsta jag vet och kommer det en i närheten så skriker jag rakt ut. fjantigt, jag vet! Förutom det så är nog min största rädsla mörker. Jag kan inte gå igenom lägenheten om natten om jag inte har lampor tända och ibland är jag rädd trots att jag har små lampor på. 

Att gå själv utanför ytterdörren sent på kvällen eller natten är något som inte händer, om jag inte är tvingad på något vis. Detta är självklart ett stort problem som jag måste jobba med för att bli av med. 

Jag minns faktiskt inte varför jag är mörkrädd, utan har varit det så länge jag kan minnas. Men en dag hoppas jag att det går över. 

Såg att det var väldigt längesen jag skrev ett inlägg från listan. Har helt enkelt inte haft tid nu under flytten, men tänkte att jag skulle skriva ett nu medan jag väntar på att Pontus ska komma hem. 

Jag kommer ihåg första gången jag, min mamma, mina bröder och mostrar och kanske att det var någon mer, skulle på grönalund. Jag hade sett fram emot den dagen i flera veckor. När jag väl kom dit så var det super långa köer till alla karuseller. 

Jag tror jag hann åka två karuseller innan jag fick migrän. Jag letade reda på mamma och alla de andra, fick alvedon, men det hjälpte inte. Det slutade med att Sabina (min ena moster) fick gå in i en affär där och be om påsar och sedan ta med mig på färjan tillbaka och sedan ta tunnelbanan och bussen hem med mig. Jag spydde hela vägen och kunde inte sluta tänka på vad roligt alla andra hade medan jag låg och mådde dåligt och missade allting. Dom andra kom inte hem förrän sent på natten och alla skrattade och var glada och visade stolt upp sina priser de vunnit och saker som dom hade köpt.

Detta är något som händer mig väldigt ofta, inte just när jag ska på gröna lund, utan att jag ser fram emot någonting i flera veckor, sen när det väl händer så får jag migrän och kan inte vara med eller göra det jag skulle göra.

Jag är helt enkelt spänd innan och när saken sedan händer så slappnar jag av och då får jag migrän. Detta har "förstört" många saker som jag ska göra för första gången, speciellt när jag ska resa någonstans och hitta på något roligt. 

Är det någon mer än jag som råkar ut för detta? Känner du igen dig? Har du några tips på hur man kan undvika detta? Skriv gärna i en kommentar! 

Jag har faktiskt ingen aning, jag är en person som inte brukar gråta speciellt mycket. Nu under graviditeten kan jag bli tårögd om jag ser kanske en sorglig eller lycklig film, men inte så att jag sitter och gråter. 

När jag har ont, eller känner mig hängig så brukar jag ta ett varmt bad och slappna av en stund, detta är något som oftast får mig att må bättre, fysiskt.

När det gäller att må bättre psykiskt så måste jag säga att den lilla i magen har hjälpt mig otroligt mycket.

Jag har inte haft det lätt under min uppväxt, men jag har alltid tackat nej när jag blivit erbjuden att prata hos någon på tex. BUP (barn -och ungdoms psykiatri) På grund av att jag inte har kunnat lita på vuxna.

Precis innan jag blev gravid ringde jag till just bup och bad om en tid, jag kände helt enkelt att det hade blivit för mycket och att jag kanske behövde någon att prata ut med, någon som förstod lite bättre och var utbildad inom det ämnet.

När jag väl kom till bup så skickade dom mig vidare till ungdomsmottagningen. Där fick jag träffa en kvinna, som jag kände direkt att det var fel person. Jag hade nog träffat henne ca två gånger innan jag fick reda på att jag var gravid.

När jag kom dit efter det så pratade vi bara om barnet, hur saker såg ut just nu och hur det skulle se ut sen, hur folk runtom reagerade och allt annat som snurrar runt i huvudet när man precis fått reda på att man är gravid, och det kan jag säga är ganska mycket. När vi skulle försöka prata om något annat som inte hade med graviditeten att göra så hade jag plötsligt ingenting att säga.

Någonstans när jag fick reda på att jag var gravid så la jag allting som har varit tidigare bakom mig och började se framåt i stället. Jag måste säga att det är så skönt, att bara släppa allt ansvar jag tagit på mig tidigare som jag inte ska ha och slippa gå och vara orolig, det är en stor börda som har släppt mina axlar. Jag kan inte minnas när jag mådde så bra sist, det måste varit ganska många år sedan.

Just nu pratar jag inte med någon, kvinnan på ungdomsmottagningen skickade mig vidare till en kvinna på familjecenter, där fick jag göra några test och jag visade inte några tecken på att vara deprimerad eller att ha ångest. 

Henne behövde jag bara träffa en gång, vi insåg ganska snabbt att jag inte längre hade något behov att träffa någon. Men självklart är jag välkommen att ringa dit eller till ungdomsmottagningen om jag skulle känna att jag behöver hjälp, och det känns bra att jag har det stödet. Skulle jag känna att jag mår dåligt igen, så kommer jag verkligen inte vänta sju år med att söka hjälp.